Ingen kunde väl ana att det här skulle bli en sån långkörare.

Folkmusik-jul

Jul i folkton

Konserthuset, måndag

Publik: Fullsatt.

Bäst: Det fantastiska musikanteriet.

Sämst: Mellansnacken fick periodvis ta lite väl mycket plats.

Ingen kunde väl ana att det här skulle bli en sån långkörare. Det är sjätte året i rad nu som den svenska folkmusikeliten ägnar december åt att kuska landet runt för att klä den musikaliska julgranen i folkdräkt. Inför ständigt välfyllda hus.

Kanske har det blivit en nutida julotte-ritual? Man går måhända inte i kôrkan i vanliga fall (läs: lyssnar på folkmusik) men så här i kommersstinna juletider känns det ändå fint att få sig något riktigt genuint och kulturellt högtidligt. Ja, andligt nästan. Men att Ale Möller, Sofia Karlsson, Lena Willemark och de andra har rutin på saken betyder inte de kör på rutin. Tvärtom uppstod direkt en pirrig, andäktig känsla när de klev på scen och de formligen gnistrade av stolthet att få spela inför denna storpublik. Och sen var det ju bara att köra. Sju av Sveriges absolut främsta folkmusiker har förstås inga som helst problem att fylla en tre timmar lång kväll med den mest varierade (och inte överdrivet juliga) repertoar man kan tänka sig: det var julvisor från Ockelbo, hänförande polskor på fiol och cittra, radikalt omstöpta ringdanser (som den hårt drivna Räven raskar), en irländsk carol, skämtsam duell på säljflöjt och tonsättningar av Karlfeldt och – mer överraskande – Stig Dagerman, det senare ett av kvällens häftigaste nummer där Lena Willemark går loss på ett sätt att man till slut inte längre vet vad som är kulning från Dalarna och vad som är orientalisk sång.

Gästartist under årets turné är Tomas von Brömssen, vars inhopp i första set jag inte vet kändes överflödigt eller välkommet som avbrott. Han kör en show med plojig buskis och är sen med och sjunger. I andra set för han in musikanteriet och allvaret och djupet och inleder med en vacker monolog om musikens kosmiska väsen.

Och de sju bara fortsätter att imponera, inte minst med en O helga natt med gällt pipande skalmeja och mörkt malande bordunbas och sen Willemark på trolskt Älvdalsmål. Enda invändningen är att de gott kunde ha låtit musiken tala lite mer för sig själv, ibland blev det för mycket av de dråpliga skrönorna.

Patrik Lindgren / Gp